Trovärdighet; grunden till en bra story i dag. Hej! Rebecka. Dags för ett nytt avsnitt i storytelling av Jonas Edlund ;) Denna gång om trovärdighet i berättandet.
Läst flera inlägg senaste tiden om hur HBO (och det finns ju en massa andra bra bolag också:) jobbar systematiskt med just trovärdighet i sina succéseerier; senast How to make it in America, men grunden lades i Vita Huset, enligt uppgift som jag har :)
Nåväl; alltså - research. T.ex. klassiker som Den stora gruvstrejken, redan där var Herr Zola en stark skildrare av realistiska miljöer. Läser på här och inser att du ska akta dig för detta: detaljrealism (Realism). Där Jonathan Swift nämns som ett varnande exempel (har dock ingen egen uppfattning i frågan).
Själv, och stark vän som du vet av dystopisk Sci-Fi, så ruttnar jag hårt när det blir tydligt att manusförfattaren inte tänkt tanken helt ut gällande frågan: Vad äter människan som överlevt den stora katastrofen. Man måste ju äta eller hur? Detta slarvas bort ofta, men i den utmärkta boken/filmen Vägen, och i Matrix får vi faktiskt förklaringar på den, inte helt obetydliga detaljen; vad äter människan efter katastrofen.
I Vägen är det konserver som är kvar eller kannibalism; i Matrix är det en biokemisk proteinblandning. OK; var slutar detta? Jo; jag faller ur helt ur en story som visar trovärdighetsbrister. Miljön och plotten måste alltså vara trovärdig; kanske inte helt överraskande slutsats, men det verkar uppenbart svårt att ta detta på allvar; eftersom många slarvar.
Gäller ju faktiskt inte bara realistiska skildringar, även en bra Fantasy/Sci Fi måste ju ha en miljö/plot som känns trovärdig i sin fantasi.
/ Jonas
PS: nästa inlägg kommer att handa om värdet av Dupontare i en story.
Jag håller helt med. Och jobbar hårt på detta. Det kan också vara ett helt fel tonfall. En helt orealistisk sak som händer (som bryter mot historiens egen logik) eller att någon talar på fel sätt. Sådana "brott" mot historien gör att man faller ur fiktionen och påminns om att det är en fantasi man läser (man vill ju inte komma ur historien, man vill ju vara i, vila i historien). Ett exempel på ett misslyckande tycker jag är Paganinikontraktet. Det är en spännande historia och mycket är bra. Och jag köper att det är en övermänsklig mördarmaskin som är ute efter dem. Jag köper att han lyckas döda ett tiotal svenska poliser trots att han är totalt omringad i en svensk galleria och att lyckas komma undan med sin skottskada i axeln trots att det är ett av de största pådragen i svensk polishistoria. Vad jag inte köper är att när han lyckas smita in på tyska ambassaden så släpper ambassaden inte in den svenska polisen. Jag köper heller inte att de fördröjs av en massa byråkrati - och bara får skicka in några få poliser med argumentet "ingen har sett honom, ni har inget vittne och vet inte hur han ser ut". Jag ligger bara och skriker: "Men herre gud, här har en mördarmaskin mördat fler svenska poliser vid ett och samma tillfälle än någon annan gång och så vill tyska ambassaden inte släppa in dem... Och vad då ingen vet hur han ser ut? Han är ju för sjutton skjuten i axeln. Hur många diplomater har de där inne på tyska ambassaden med en färsk skottskada i axeln? Här tappar boken all trovärdighet.
SvaraRaderaÄr också mycket förtjust i dystopier, sci-fi, men hatar när de inte håller ihop. Matrix, första filmen är fantastisk!
Jag tänkte att ni kunde få ett litet smakprov ur min spänningsroman. För det är egentligen ingen deckare jag skriver nu, mer en psykologisk thriller ;-)
SvaraRaderaOkej? Här kommer ett litet stycke (uppdelat på två kommentarer för jag fick inte publicera så långt i en):
När hon kom ut kastade hon en blick i spegeln, hon hajade till när hon såg hur härjad hon såg ut. Sekunden efter snubblade hon och föll i golvet. Hon slog i armbågen och grinade illa. Hon vände sig om för att se vad som orsakat fallet. Hennes ögon blev stora. Det stod ett par svarta skor mitt i hallen. Franks välputsade finskor. Hon kände hjärtat börja slå fortare. Drömmen från i natt kom med ens tillbaka. Hennes kropp mindes de svarta stegen som förföljt henne uppför de oändliga trapporna. Hon reste sig sakta upp och la handen över bröstet, i ett försök att lugna den pumpande muskeln innanför bröstkorgen. Tystnaden i huset var plötsligt oroväckande påtaglig. Det var som att luften hade blivit tjockare, hennes andning mer ansträngd. Hon la sig ner på golvet och andades koncentrerat några gånger. In genom näsan, ut genom munnen. Som hon lärt sig på yogan hon tidigare brukade gå på. In. Ut. Långsamt återvann hon kontrollen. En tanke tog form inom henne. Det var som att hennes kropp tog ett beslut. Och utan att egentligen själv ha bestämt det hade hon snabbt kommit upp på fötter, tagit kliven in i sovrummet och fram till garderoben. Det var en walk in-variant som hon propsat på att bygga när de flyttat in. I det långsamma rummet hängde hennes kläder i prydliga rader, sorterade efter sort och färg. Över stängerna med välhängda galgar gick två hyllplan. Hon drog den lilla pallen längst in, klättrade upp, trevade med händerna på den översta hyllan tills hon kände konturerna av det hon sökte. Hon klättrade ned med kartongen i händerna. Hon slog sig ned på heltäckningsmattan inne i sovrummet. Med ett visst allvar lyfte hon på locket till det förflutna. I kartongen låg tidningsurklippen, läkarjournalen, polisutredningen som avskrev det hela som en olyckshändelse. Trots att hon byggt hela sin karriär på händelsen i trapphuset hade hon inte tittat i kartongen på mycket länge. Det var Frank som hade sparat alla artiklar när hon låg i koma. Han förklarade att han hade tänkt att hon kanske skulle vilja läsa dem sedan när hon vaknade. Om hon vaknade. Egentligen var det inte så många artiklar i lådan. Morgontidningarna hade mest skrivit notiser. Men båda kvällstidningarna hade gjort ett par större artiklar. Både dagen efter fallet och då hon vaknade ur koman. Hon hade betydligt fler artiklar i sina pärmar i hyllan vid skrivbordet. Där hade hon samlat alla klipp och artiklar som hängde ihop med hennes yrkesliv. Där fanns längre intervjuer där hon berättade om vägen tillbaka. Och även hennes egna artiklar. Även hennes frågespalt i Susannes tidning var ordentligt urklippta och inklistrade.
På något sätt var de här artiklarna annorlunda. De handlade visserligen om henne, men det var inget självvalt, det var inget hon hade haft kontroll över. Det var först när hon tagit befälet över olyckan och använt den som utgångspunkt för sina föreläsningar som hon gjort den till sin. Och det var artiklarna efter det hon samlade i pärmarna vid arbetsplatsen. När hon nu satt vid kartongen med dokumenten över det som hände henne kändes det som att det nästan inte rörde henne. Som om fallet ner för de sju våningarna och tiden i sjukhussängen hänt någon annan. Hon hade berättat om det så många gånger att hennes tillrättalagda berättelse ersatt de verkliga minnena. Hon insåg att det inte var mycket hon kom ihåg.
SvaraRaderaHon plockade lite i kartongen. Hon plockade upp ett brandgult löp som hon vecklade ut. Den karaktäristiska getingen log mot henne uppe i hörnet. Hon läste de stora svarta bokstäverna:
UNG KVINNA
FÖLL SJU
VÅNINGAR
– ÖVERLEVDE
Hon blev märkligt berörd. Hon hade överlevt! Sju våningar. Ett mirakel. Sedan kände hon något oväntat. En plötslig ångest. Hon hade lika gärna kunnat vara död. Hon förvånade sig själv. Insikten slog henne hårdare än hon kunnat ana, den sjönk in i hennes inre som för första gången. Hon snyftade till. Kroppen skakade. Rädslan fortplantade sig i hennes celler. Det var som att allt hann i fatt henne i en rasande fart och dödsångesten flyttade in som en objuden gäst i hennes medvetande. Som ett efterskall efter en stor jordbävning. Tio år senare. En droppe som träffade den gula löpsedeln fick henne att förstå att hon grät. Hon torkade ögonen med baksidan av handen. När hade hon gråtit senast? Hon tvingade sig att titta på allt som låg i lådan. Hon läste noggrant igenom läkarjournalen, den var tjock som ett kompendium. Hon läste polisutredningen. Den kortfattade kanslisvenskan. Hon hittade bilder från sjukhuset. Både sådana som läkarna låtit ta och sådana som Frank förmodligen tagit. Hon läste igenom notiserna och artiklarna och studerade de suddiga fotona intill. En bild som publicerats i en av kvällstidningarna föreställde ögonblicket när ambulansen hämtade henne. Den var dragen på nästan hela sidan och kvaliteten var inte den bästa. Man såg egentligen inte Nora på bilden, bara en bår med en smutsgul filt över sig. Två ambulanssjukvårdare var på väg att skjutsa in båren i den öppna bakluckan på ambulansen. Det stor flera människor runtomkring som tittade på. De flesta stod i skugga, men en gatlykta lyste upp några av personerna som utgjorde klungan. Hon kikade närmare på bilden, försökte känna igen de hon antog var grannar. Hon hade visserligen inte känt någon i huset. Hon och Frank hade inte bott där särskilt länge och det var inget socialt hus där grannarna umgicks, bara ett vanligt hyreshus med mestadels små lägenheter.
Hon hajade till. Det kunde inte vara… nej, det var inte möjligt! Hon såg en bekant figur. Huvudet högre än de intill, i mörk täckjacka, smala svarta ben och det ljusa håret som en gloria runt huvudet. Hon var tydligt yngre, men ändå sig lik. Det fanns ingen tvekan.
Det var Klara.
Tja! det är spännande; framåtrörelse; miljöbeskrivningar; personkänsla. Jag blir intresserad och engagerad i personen, och berättelsen. Mycket bra! En smaksak; och det gäller mycket just min smak; så är jag en otålig läsare och vill ha mycket framåtrörelse; alltså inga överdrivna mellanspel i form av miljöbeskrivningar, tillbakablickar m.m. Svårt att säga om jag är representativ dock. Tycker det är viktigt att inte bli förtjust i sina egna fiffiga beskrivningar; jag tycker du klarar det bra. Läser gärna mera :) / J
SvaraRadera